Författare: Lollos blogg!

Utsatta barn och ungdomar som passerar socialtjänsten blir också vuxna när de fyller 18 år. I föräldrarollen ligger det att man ska se till att ungdomen ska vara redo inför rollen som vuxen. När ungdomar är utsatta hamnar den uppgiften istället hos socialtjänsten via t.ex. olika boendeinsatser.

Ibland blir det inte så bra. Ibland vill socialtjänsten så gärna hjälpa ungdomen så att man missar det vuxna ansvaret som vi alla måste ta när vi har blivit vuxna. Det man kan lära av detta är att det alltid är bra att prata om det egna ansvaret och varför det är viktigt även för barn och ungdomar.

Barn och ungdomar behöver var beredda på vad som gäller när de är vuxna och ska leva sitt eget liv. Vikten av utbildning är t.ex. en sån fråga. Jag möter ungdomar som inte är motiverade att gå i skolan. Det behöver inte ha något att göra med att man inte ”orkar” utan att barnet/ungdomen har så stora kognitiva svårigheter att det helt enkelt är för svårt att gå i skolan.

Barn/ungdomar är väldigt beroende av att föräldrarna kan stödja dem när det gäller skola och t.ex. läxor. MEN när barn/ungdomar har stora kognitiva svårigheter så finns problematiken ofta även hos föräldrarna. Dessa barn/ungdomar är väldigt utsatta.

Socialtjänsten blir den myndighet som får ta upp diskussionen med skolan för att se till att barnet/ungdomen får det stöd som behövs från skolan. Det som är viktigt är att detta uppmärksammas tidigt. Om barnet går 9 år i skolan utan att sedan kunna skriva, läsa och räkna så har samhället misslyckats med att ge stöd efter elevens behov.

Socialtjänsten ska bevilja insatser som gör det bättre för barnet/ungdomen och då är det oftast familjebehandling så att föräldrarna kan hantera föräldrarollen efter barnets/ungdomens behov. När föräldrarna har samma problematik som sina barn/ungdomar så fungerar inte alltid insatserna.

Det som återstår är då att barnet/ungdomen blir placerad i ett familjehem fastän denne trivs i sin familj men inte kan erhålla det stöd som krävs för att barnet/ungdomen ska bli redo för sitt egna vuxenliv längre fram.

Det är komplicerat att få barn att förstå varför placering i boende utanför familjen sker. En pojke sa en gång att hans föräldrar inte älskar honom, för om de gjorde det så skulle de ha sett till att allt ordnade sig hemma så att han kunde komma hem igen. Med föräldrar som har egen problematik så är det inte alltid så att man kan ”fixa allt”. Hur ska ett barn förstå det?

och det känns bra! 🙂 Hoppas verkligen att 2021 ska bli ett bättre år, ett år med fler perspektiv än Corona.

Man har 2020 fått lära sig att människor ibland blir livrädda för smitta och tycks glömma bort alla andra saker, andra sjukdomar osv. Vissa människor har tyckt sig veta hur andra ska uppföra sig och entusiastiskt anmält det felaktiga beteendet till myndigheter. En del har stängt in sig hemma, dragit ner på det sociala umgänget och inköpt hund. 🙂

Corona har plockat fram flera olika saker i människor som vi kanske inte kände till sedan tidigare. Kanske var det egoismen som gjorde entré. Det blev som att man ska skydda sig själv och andra får skydda sig själva.

När man jobbar inom socialtjänsten och utreder barn/ungdomar så måste man träffa dem samt deras föräldrar. Allt kan inte göras på distans. Visst, vi jobbar med många möten via datorn men för att följa barnets vardag behöver man som utredare kunna följa barnets dagliga verklighet. Detta för att barn inte ska falla mellan stolarna.

När det gäller barns/ungdomars trygghet är det inget som kan vänta. Oavsett smittor och risk så behöver man bry sig om hur barn/ungdomar har det. Min förhoppning är att vi 2021 vill skydda fler än oss själva. Barn är viktiga!

Fick i veckan höra från en mamma att hennes dotter tycker det är roligt att komma till mig på socialtjänsten. 🙂 Dottern har diagnosen Hyperaktiv beteendestörning och är fyra år gammal.

Jag blev glatt överraskad. Det är alltid kul när vi inom socialtjänsten kan få barnen att känna sig välkomna och att de trivs på möten hos oss.

Det som kom fram var dock att mamman önskade att dottern skulle vara lika glad när hon kom till sin förskola och att dottern skulle bli lika bra bemött av personalen på förskolan.

Av detta kan vi lära oss att det är viktigt att möta barn utifrån deras behov och förutsättningar. Självkritik borde finna hos alla vuxna när det gäller vuxnas beteende mot barn. Det vuxnas beteende betyder mer än vi tror för barnen.

Har tittat på filmen Breathe på Netflix som bygger på verkliga händelser. Stor lycka att det finns människor som har en stark övertygelse att ”det måste gå”. Filmen handlar om en man som drabbas av Polio när han när 28 år gammal och blir förlamad från halsen och neråt. Han är inte ensam utan det var många som drabbades hårt av polio vid samma tidpunkt.

Samtliga som fick svårt med andningen var i konstant behov av respirator och blev liggande på sjukhus utan att kunna komma ut beroende på att respiratorn inte var bärbar.

Filmen visar hur envishet och kreativitet möjliggör att respiratorn går att ta med sig, att man som lam kunde få möjlighet till ett aktivt liv trots sitt svåra funktionshinder. En fascinerande berättelse och inspirerande att se vad några få människors entusiasm och kunskap kan ge möjligheter till många, många fler människor i världen.

Ibland måste man våga tänka annorlunda även om det också finns risker med det man vill prova. Om vi inte vågar prova så missar vi även utvecklingen. Tack alla som vågar!

Barn berättar väldigt sällan hur det verkligen är t.ex. hemma. Ledtrådarna kommer lite här, lite där osv. Ibland kan man undra om det är fel på barnet. En fråga som kommer upp är om barnet behöver bli utrett om det kan ha någon neuropsykiatrisk diagnos.

När förtroende uppstår berättar barnet vidare med sina korta bitar med olika ledtrådar. Allt tar tid. Det är som att lägga ett pussel med många bitar.

Det som är sorgligt är att detta tar tid och medan tiden går består problematiken i barnets hem. Barnet är dock medveten om att när det berättar så kan det få komplikationer hemma från föräldrarnas sida. Barnet vet inte vad som ska hända. Vi vuxna vet inte heller vad som ska hända.

När barn inte mår bra så är det så gott som alltid något som är fel hemma med familjen. Man ska inte glömma bort hur svårt det är för barn att berätta. Vi vuxna behöver ge barnet tid och ha tålamod. Glöm inte bort att sträcka ut din hand till barn som söker stöd/hjälp.

Måste ge en blomma till alla som tar sociala initiativ även om det inte blir jättemånga som träffas på ett eller annat sätt. En del människor har en så stor rädsla för Corona så att de inte kan ta några initiativ alls.

Det är viktigt att inte glömma bort att socialt umgänge är viktigt för alla människor. Även om det inte blir exakt som man brukar göra så går det faktiskt att umgås i mindre grupper.

En del människor skriker åt andra som sitter på en restaurang och äter fastän de inte har en aning om dessa personer har haft Covid-19, tillhör samma familj, bor ihop och så vidare. Någonstans har socialt umgänge blivit något ”livsfarligt”.

Själv är jag tacksam för att jag har vänner som står mig nära och där vi litar på varandra dvs. har koll på om någon känner sig dålig, redan har haft Covid-19 samt umgås hela tiden med sunt förnuft. Då går det bra att vara social! 🙂

I dessa tider då det återigen ska ske begränsningar för människor att röra sig fritt i det svenska samhället, begränsningar att handla, fika, gå på restaurang, aktiviteter osv. på grund av pandemin så kan det vara positivt om det får med sig förminskad smittspridning. 

MEN vad blir kostnaden för den/de som bedriver egen verksamhet som bygger på att man får inkomster löpande för att verksamheten ska kunna överleva. Eller hur blir det för den som har ”symptom” och måste stanna hemma pga. arbetsgivarens regler vilket ibland har lett till att personen blivit utan ersättning då det inte visat sig vara Covid-19. 

I veckan träffade jag några som har drabbats av detta. Det är svårt att få en verksamhet att gå ihop ekonomiskt när efterfrågan försvinner. Efterfrågan handlar mycket om våra årliga traditioner som helgdagar, skolavslutningar, studenten., examen, födelsedagar osv. Om det inte blir några tillställningar så tycks vi inte heller vara så givmilda. 

Vad lär vi oss av detta? Om det samhälle vi har ska kunna finnas kvar så behöver vi fortsätta att handla, fika, äta ute med mera men med tvättade händer, hålla avstånd och använda sunt förnuft. Glöm inte heller att köpa t.ex. blommor även om det inte blir någon födelsedagsfest. Mottagaren kommer garanterat att bli glad. 🙂

I mitt dagliga arbete träffar jag barn och vuxna i familjer där det förekommer våld. Det första jag har uppmärksammat är alla vuxna förnekar våld, att de aldrig skulle bli/vara aktuellt i den aktuella familjen. Det andra är att definitionen av ”våld” skiljer sig åt till den allmänna uppfattningen inom vad som anses vara brott.

Förnekelsen kan var total, att det är något som aldrig har hänt. Ibland kan det komma fram att en förälder har slagit sin partner men då ”bara” med några örfilar eller slängt ner partnern på sängen när partnern har varit omöjlig. Det är som att det varit något nödvändigt, inget våld.

Föräldrarna får börja med att berätta vad de anser att våld är. En del jämför ”våld” med grov brottslighet, typ sånt som kriminella göra, krig osv. Definitionen av fysiskt och psykiskt våld gör ibland föräldrar tysta.

Det är ju numera även ett brott när barn upplever våld utan att det är specifikt våld mot barnet. Om man inte är en vuxen med känslor och förståelse så är det inte alltid lätt att förstå hur våld påverkar både barn och vuxna.

Rädsla, obehag, smärta, oro osv. påverkar hela familjens vardag. Ingen vet vad som är ”fel” eller vad det är som gör att den som slår i familjen blir arg. Det är som att leva mitt i ett spel om våld, utan kända regler och som du inte själv kan lämna.

Barn som berättar är fantastiskt duktiga! En pojke frågade mig varför föräldrar slår sina barn. Jag hade ingen förklaring utan berättade om att det inte är ok för föräldrar att slå sina barn, att de begår ett brott. Pojken frågade om det finns någon bok där man kan läsa om hur det har blivit för andra barn när de inte längre blir slagna. Jag försökte hitta en sådan bok men tyvärr hittade jag ingen.

Det man inte ska glömma bort är att barn blir vuxna men minnena från uppväxten lever kvar. En del vuxna har som svarta hål i sin uppväxt. En del minnen är för alltid förträngda.