Våld i familjen är alltid fel men det är alldeles särskilt fel när det även finns barn i familjen. Barn som blir vittne till våld blir rädda, en del är tysta, andra gråter, några försöker försvara sin mamma som oftast är den som blir slagen osv. Det som finns kvar i barnet är en rädsla för den som slår och samtidigt en rädsla för att mamma ska bli skadad/få ont.
Inom socialtjänsten möter man dessa barn och deras rädsla. Ärligt talat är det faktiskt helt omöjligt att på ett logisk sätt förklara för ett barn varför pappan slår mamma. Logiken är obefintlig. Papporna nekar till våld i hemmet och mammorna vågar inte säga något annat än att inget har hänt.
Samtal med föräldrar som har väldigt rädda/oroliga barn är många gånger svåra. En del dyker aldrig upp till möten men de flesta kommer. Min strategi är att prata om vad som gäller, att våld aldrig är ok, hur våld påverkar barn, att män, kvinnor och barn är lika mycket värda samt har rätt till respekt. Härom dagen slutade mötet med att vi skrattade efter pappans och mammans berättelse om hur våldet skulle ha gått till och som skulle var en ”kärleksförklaring”. De kunde inte vidhålla sina förklaring för det blev mer än dumt. 🙂 Vi skrattade tillsammans och mötet avslutades. Mamman sa innan hon gick att det var ett väldigt bra möte. 🙂 Den kommentaren ger hopp om att kvinnan nu vet sina rättigheter.
Lollos blogg! 