Har i veckan återigen blivit irriterad över lagstiftningen kring tvångsvård vid psykisk ohälsa. Det finns vuxna som absolut skulle behöva ha kontakt med psykiatrisk vård men som säger nej när det gäller att ta emot vård.
Jag förstår att det är viktigt att individen själv ska få bestämma om den vill ha vård eller inte MEN det är ett problem när den med psykisk ohälsa har barn som behöver omsorg. 🙃
Det är inte en fungerande hemmiljö när en förälder förklarar för sitt barn att det inte är dennes barn och ger sig ut för att hitta ”sitt” barn. Det blir en orimlig situation för barnet som det inte kan förstå.
Barnet ber om hjälp och det som kan erbjudas är placering i jour-/familjehem. Socialtjänsten kan alltså inte erbjuda att föräldern får hjälp från vården med medicin och en fungerande tillvaro.
Situationen blir ännu värre när föräldern ger sig på anhöriga med våld utan någon som helst påverkan annat än att föräldern själv tror att ”alla” är emot denne.
Var går gränsen för att själva avgöra om om man vill ta emot vård? Det blir orimligt att barn inte ska kunna vara med sin förälder för att denne inte får vård. När man är så sjuk att man inte kan fatta beslut för sitt eget och sina barns bästa så borde tvångsvård kunna sättas in. Medicin kan göra vardagen möjlig igen för familjen. 🤓
Lollos blogg! 