Har i veckan läst Sofie Sarenbrants bok ”Munkavle”. Boken handlar om att hon blev utsatt för övergrepp av en närstående när hon var 8-13 år och återger bilden av henne som offret och inte förövaren. Helt klart läsvärd!
Sofie berättar om den skam och skuld som hon kände trots att det var en annan person som gjort sig skyldig till övergreppen. Detta är en vanlig känsla hos barn som blivit utsatta för våld och/eller övergrepp.
Det viktiga är att förstå att skammen och skulden finns kvar fastän barnet har blivit vuxen och påverkar dess psykiska hälsa. Det tråkiga är att utövarna många gånger inte står för vad de har gjort mot barnet utan förnekar och lyfter oftast över skulden på barnet.
Utövarna kan skylla på att man inte kan lita på vad barn säger, att barn har livlig fantasi, barn är påhittiga osv. Det är inte konstigt om barnet bara berättar en gång. Om barnet berättar första gången och möts av att det ljuger så kommer inte barnet att berätta igen.
Det vi kan lära oss är att alltid lyssna på barnet. Visst, barn kan vara påhittiga men utövare av våld och övergrepp är väldigt mycket mer påhittiga när det gäller att skylla ifrån sig.
Våld och övergrepp får konsekvenser för barnet och som sträcker sig långt fram i tiden. Våld och övergrepp är svårt att få barnen att prata om. Utövarna har en väldig förmåga att skrämma barnet med att övergreppen är en hemlis och det blir en katastrof för hela familjen om barnet berättar om vad utövaren och barnet gjort. Hur ska barnet kunna veta att det är oskyldigt och hur det ska göra/berätta för vem?
Barn är ensamma vid och efter övergrepp samt våld.
Lollos blogg! 