I jobbet har jag många gånger stött på föräldrar som skulle behöva gå skilda vägar. Ibland upplevs det som omöjligt beroende på ekonomi eller annat.
När föräldrar väl har separerat så börjar en ny fas då de ska kunna vara föräldrar till sina barn och även leva vidare i sitt nya singelliv eller med ny partner.
Här upplever jag att det blir ett större problem med de par där en av dem har klart bättre ekonomi. Då blir oftast den som har pengar anklagad för att vara snål, att denne ska dela med sig mer löpande under barnens uppväxt. Detta även om den som har pengarna också har barnen 50% av tiden.
Det är lite som att man vill ha kakan kvar men samtidigt äta upp den. Det går inte riktigt ihop. Det viktiga är att barnen får trygghet när det finns god ekonomi hos en föräldern. Om en partner inte vill fortsätta leva med den andre partnern så måste man också acceptera att efter bodelningen så måste den partner som inte har god ekonomi acceptera att ”pengakistan” är stängd framöver.
Av någon anledning dras även barnen in i denna typer av tvister. Det är inte logiskt för barnen. Barn ska inte behöva välja sida när förälder/föräldrar bråkar om pengar. Barn älskar oftast båda sina föräldrar och det behöver föräldrarna komma ihåg.