När man gör utredningar kring barn så pratar man med barnet, föräldrarna, skola, sjukvård, anhöriga med mera utifrån vad som behövs för att få en bild av barnets livssituation.
I vissa ärenden är alla som varit i samtal med socialtjänsten öppna och det blir en samstämmig bild av barnets livssituation.
Men ibland går berättelserna i sär. I ett första samtal så blir det en berättelse och vid nästa gång blir det en annan. Först brukar jag tänka att det kanske är en korrigering av det som aktuell person sagt först. Problemet ökar när det sedan kommer en tredje och en fjärde version.
Det är då frågan blir aktuell om vad som är sant eller inte? Inom socialtjänsten så kollar vi upp berättelser för att stämma av vad som är korrekt eller inte. Under pågående utredning har vi rätt att ta del av information som påverkar barnen på ett eller annat sätt.
Det som oroar mig i denna typ av ärenden är hur det är för barn när föräldrar ändrar vad som har hänt och vem som har gjort vad. Hur ska barnet veta vad som är ”verkligheten”? Barn litar på sina föräldrar.
Oroväckande när barnets ”verklighet” blir skapad av anhörig och inte är den verkliga ”verkligheten”. Hur ska ett barn kunna veta vad som är sant eller inte? 🤔
Lollos blogg! 