Socialtjänstens arbete ska utgå från samarbete med föräldrar och barn/ungdomar. Ibland fungerar inte samarbetet överhuvudtaget och ett tvångsomhändertagande kan bli aktuellt.
Men många gånger vill inte föräldrar samarbeta och det finns inte heller tillräckligt för ett tvångsomhändertagande av aktuellt barn/ungdom.
Det blir då en situation där barnet/ungdomen behöver stöd i din vardag men där föräldrarna säger nej och menar att de inte har något behov av stöd från socialtjänst.
Detta är en svår del av jobbet. Man kan se hur det skulle kunna bli bättre för barnet/ungdomen tillsammans med föräldern/föräldrarna men det är svårt att nå fram till föräldrarna. Barnet/ungdomen ser också att det skulle kunna bli bättre men vet själva att föräldrarna inte lyssnar på förändringar.
En del kanske tänker att om det behövs förändringar i en familj, inget samarbete sker så kan socialtjänsten placera barnet/ungdomen i ett familjehem. Det tragiska är att det inte alltid gör det bättre för barnet/ungdomen.
Barnet/ungdomen tycker oftast om sina föräldrar och har själva många gånger försökt få föräldrarna att lyssna på hen men det har inte lyckats.
Socialtjänsten kan inte mer än lyssna på föräldrarna, förklara barnens behov om föräldrarna inte har förstått problematiken i hemmet, hur insatsen ser ut osv. Det tar otroligt mycket energi att förklara saker som borde vara självklara eftersom det handlar om att förstå barnets behov av omsorg och omtanke.
Det är stort när klienten gått från att inte ha velat ha samarbete med socialtjänsten till att sedan tacka ja till insatsen. Då är det värt all den tid man har lagt ner på samarbete med familjer. 😃
Lollos blogg! 