Träffade en kompis igår som berättade om sin seglarresa över Atlanten i somras. Om hur ensamt det kunde vara. De var tre som seglade men sov/seglade i skift. Att månen och stjärnorna kunde vara det enda sällskapet ,som dessutom gav ljus, medan vissa nätter var kompakt mörker. Blir som att segla utan att se något alls. De fick förlita sig på radarn.
När de befann sig mitt ute på Atlanten så såg de inga andra båtar än liv i vattnet som valar. En natt dök det dock upp något på radarn. Första reaktionen var att det kanske var någon form av pirater, att det kunde vara en risk. Den andra båten kom närmare och kompisen kunde höra att den andra båten larmade. De behövde hjälp. Kompisen och de andra på båten undrade om det kanske var pirater i alla fall och som lurade dem att komma nära.
Båtarna möttes på natten. Den andra båten hade inte kunnat höra kompisens svar på larmet. Det visade sig vara två fransmän som också var på väg över Atlanten. De hade varit utan vind i några dagar och bara legat och väntat på att vinden skulle komma. När vinden inte kom så försökte de starta motorn men det visade sig att den inte fungerade! De hade blivit stressade när de under 48 timmar inte hade sett till en enda båt på Atlanten, ingen möjlighet till hjälp.
Det visade sig att det var ett fiskenät som flutit runt i Atlanten som hade fastnat i propellern. För att kunna ta loss det behövde man ha dykutrustning och det hade inte fransmännen. Som tur var hade kompisen och de andra även dykutrustning med sig! En av dem dök ner när ljuset kom med morgonen och kunde ta bort fiskenätet. Motorn startade galant och fransmännen var mer än glada! Härligt att man kan göra en god gärning ute på Atlanten också! 🙂 Häftigt!
Lollos blogg! 