Ibland händer det att man stöter på barn/ungdomar som har så stor problematik så att de allra flesta håller sig undan. Umgänget blir komplicerat och insatserna blir extra dyra. Alla kliar sig i huvudet och hoppas på att någon annan ska ta tag i situationen.
Det är inte kul att vara det barn/ungdom som andra ser som ett ”problem” och dessutom ett ”stort problem”. När det handlar om svår problematik så kan det ibland finnas lösningar. Det är aldrig lätt utan är något som behöver tid för att blir framgångsrikt. När det handlar om riktigt svåra fall så är det inget som kommer att förändras när de växer upp och blir vuxna. Då handlar det om att hitta en vardag som fungerar för den aktuella individen.
Här kommer också frågan om barn/ungdom/vuxen. Så länge barnen är små finns det ofta insatser som fungerar. När ungdomen är i tonåren och hormoner far runt i kroppen så blir det något annat. Då blir det ett vakuum till dess ungdomen blir vuxen/fyller 18 år. I vårdsystemet ska både barn och ungdomar vistas/bo i grupp. När det inte är möjligt för barnet/ungdomen att bo i grupp så blir det dyrt. En önskan är att ungdomen med problem ska bo i en familj om den inte kan bo tillsammans med andra i ett gruppboende.
När någon inte kan bo i grupp så handlar det t.ex. om att ungdomen kan vara utåtagerande, ha flera olika diagnoser, saknar egna intressen, avvikande i sitt beteende på olika sätt osv. Att då bo hos en familj går inte riktigt ihop med att ungdomen inte kan bo ihop med andra i ett gruppboende. Om ungdomen förväntas bo hos någon ensamstående så behöver all tid den ensamstående har, dygnet runt, vara tillgänglig för ungdomen. Vem orkar med det? När barn/ungdomar har tung problematik behöver man vara flera som delar på den dagliga omsorgen.
De vårdalternativ som finns idag behöver förändras när det gäller de svåra barnen/ungdomarna. Ibland måste insatsen få vara dyr eftersom behovet hos barnet/ungdomen ser ut som det gör.
Lollos blogg! 