Det jag har funderat på är hur många barn och ungdomar det egentligen är som har problem med att komma iväg till skolan/delta på lektionerna. I jobbet inom socialtjänsten stöter jag på många barn och ungdomar som av olika anledningar har det svårt att gå i skolan och göra det som förväntas av dem. Vi har en generell förväntan på att alla barn och ungdomar ska gå i skolan och att de ska nå uppsatta mål.
Det jag kan märka är en viss uppgivenhet hos dessa barn och ungdomar när man träffar dem. Många är smarta och har egentligen inga direkta problem att till sig kunskap utan det handlar mer om deras situation med sin familj. Om familjen inte fungerar som en fast punkt i tillvaron där barnet/ungdomen kan känna sig uppskattad och få support blir barnet/ungdomen lätt uppgiven. Om ingen bryr sig, varför ska man då anstränga sig? En del andra får ringa och kolla med familjen om det får komma hem eller om de måste sova någon annanstans. Det är inte heller att ha ett fungerande hem. Ett hem är någonstans där man alltid kan komma hem och känna sig trygg.
Det har alltid funnits trasiga hem. Min önskan är att man ska kunna hitta trasiga hem tidigt för att kunna gå in med insatser så att familjen får stöd så att barnet/ungdomen får en bättre livssituation. Utbildning är något som är viktigt i barnets/ungdomens utveckling varför en tidig insats även skulle kunna leda till bättre skolgång. Det är något helt annat att göra saker när man känner sig motiverad och uppskattad. Att bry sig om barn och ungdomar är alla vuxnas ansvar.
Lollos blogg! 