Det pratas mycket om barns psykisk ohälsa, långa väntetider och brister i övrigt. Det jag vill lyfta fram är föräldrars psykiska ohälsa som definitivt påverkar barnets vardag. I barnets perspektiv borde föräldrar kunna åläggas att ta emot stöd från vården för att säkra barnets dagliga tillvaro.
Men så är det inte idag. Det är ett långsamt och svårt arbete när socialtjänsten försöker få förälder att ta emot stöd från vården så att barnet kan få en trygg hemsituation.
Ibland behöver den förälder som har psykisk ohälsa lämna hemmet under en period för att säkra barnet. Var ska föräldern bo då? Psykisk ohälsa innebär många gånger att man inte har något socialt nätverk eftersom man misstror omvärlden i sin egen verklighet.
Barn påverkas av det som händer ens förälder. Hur ska det bli? Kommer föräldern att klara sig? Det är svårt för ett barn att förstå att föräldern är vuxen och själv avgör om man vill ta emot vård eller inte. Tvångsvård finns bara när föräldern är en fara för sig och/ eller andra människor.
Enligt min uppfattning är det viktigt att barnets behov ska komma före förälderns rätt att vara förälder med psykisk ohälsa och inte vilja ta emot vård. Rätten till vård för barn borde även gälla barnets rätt till att dennes föräldrar/förälder tar emot stöd från vården vid psykisk ohälsa.
Den vuxnes rätt till att säga nej till stöd via vården krockar med barnets rätt till en fungerande förälder. Ibland behöver det ställas högre krav på vad själva föräldrarollen innebär. Barnets rätt och behov behöver komma först. 🤓
Lollos blogg! 