I det social arbetet har jag uppmärksammat att föräldrar många gånger inte vill att samhället ska lägga sig i/ha insyn i deras privata familjeliv. Detta leder till att man inte anmäler sina barn när de har gjort sig skyldig till någon brottslig handling, inte heller när barn är skyldiga till våld inom familjen, inte när barn missbrukar osv.
Föräldrarna skyddar sin barn och tycks ha någon övertygelse om att det ska gå bra, att det ska ordna sig. En dag uppstår det plötsligt ett akut behov av hjälp från samhällets sida. Föräldrarna vet inte vad de ska göra, att barnets problematik har blivit en fara för både familj, andra och barnet själv. Ibland föreslår föräldrar att socialtjänsten ska gå in med ett omedelbart omhändertagande enligt LVU och placera barnet/ungdomen på institution.
Det som blir tokigt är att det behövs anmälningar eller annan info som visar att barnet/ungdomen har ett beteende farligt för sig själv och/eller för andra. Utan några anmälningar saknas oftast sådan information. Genom att föräldrar lägger ”locket på” barnets/ungdomens beteende hindrar det möjligheten till stöd enligt de lagar som finns.
Det är viktigt att föräldrar tar till sig att man inte alltid kan välja en annan verklighet till sina barn/ungdomar än den som vi faktiskt lever i. Om barn/ungdomar begår brottsliga handlingar behöver barnet/ungdomen hjälp. Felaktiga beteenden försvinner inte bara för att man inte vill se dem. Genom att uppmärksamma felaktiga beteenden så ökar möjligheten att stödja sitt barn/ungdom. Det finns hjälp/stöd att få.
Lollos blogg! 