200316 – 200322 Ekonomi

Under veckan har det varit diskussion om vad som ska hända med världsekonomin, företagens ekonomi, människors ekonomi osv. I DN står det att vi måste rädda människoliv före ekonomin. Vet inte om det är logiskt tänkande.

Det är som att vi måste välja antingen eller trots att vi är beroende av att rädda liv men också är beroende av att ha en fungerande ekonomi. Vi kan helt enkelt inte välja bort det ena eller andra. Ja, men vad ska vi göra då? Jag önskar att jag hade ett svar på frågan men att starta upp uteserveringar är bra för att få folk till restauranger och serveringar. I mataffärer finns det fullt med människor men i andra butiker/varuhus som säljer andra produkter än mat så ser det tomt ut. Alla butiker har inte heller försäljning online.

Varje verksamhet behöver kunder som handlar för att kunna få intäkter, annars blir det bara kostnader i verksamheten vilket kommer sluta med konkurs om intäkterna fortsätter utebli. Det drabbar även människor som har timanställningar och som inte kan skriva upp sig för tjänstgöring. Det finns även andra som har anställning men som inte kommer att ha jobbet kvar när verksamheten blir utan kunder.

För att kunna ha jobb behöver vi ha en fungerande ekonomi och vi behöver ha jobb för att kunna försörja oss själva och våra nära. En ekonomi som inte fungerar/kraschar totalt är minst lika farligt för mänskligheten som ett virus. Man kan inte alltid välja det ena eller andra utan behöver se nya möjligheter istället för att göra som man ”alltid” gjort tidigare.   Kanske har samhället blivit alltför ”strukturerat”. Låt oss vara kreativa! Jag tror vi kan!

200309 – 200315 Corona och toapapper

Veckans samtalsämnen har varit Corona och toapapper. Jag är inte den enda som inte förstår sammanhanget. 🙂 Fick höra av en kollega att denne hade läst att toapappret hade tagit slut i Australien. Oklart vad det hade med svenskt toapapper att göra? Det är väl så att logiken ibland försvinner när människor blir rädda för det okända som man inte vet hur man ska hantera.

Man får en känsla av att alla vill stanna upp och att det okända/viruset då försvinner. Det är lite som att leva i drömmarnas värld. Allting löper på. Det händer saker som vi ständigt behöver väldigt många yrkesverksamma människor till att hantera. Livet stannar inte upp förrän den dag man inte längre lever.

När det gäller sociala frågor så är det mycket som behöver fungera för att samhället ska fungera. Ekonomiskt bistånd har t.ex. stor betydelse för att både vuxna och barn ska ha tillgång till mat och andra förnödenheter. Vi som jobbar med utsatta barn och ungdomar behöver vara tillgängliga för att barn och ungdomar inte ska skadas/avlida av händelser som inte handlar om att drabbas av viruset.

Jag har alltid rest mycket och känner ingen rädsla. Det finns alltid risk för att bli smittad av alla möjliga sjukdomar och logiskt tänkande hjälper till att skydda mig. Det viktigaste är att leva här och nu med stöd av logiken! Njut här och nu även om nuet ibland kan vara mer komplicerat än annars.

 

200302 – 200308 Vad är viktigast?

Tänker på treåriga flickan i Norrköping som dog efter att ha blivit återförenad med sina föräldrar som hon tidigare aldrig hade bott tillsammans med. Enligt lag har föräldrar till barn en stark rätt till sina biologiska barn. Barnen har också rätt till sina föräldrar men hur ser skyddet ut när föräldrar inte är det bästa för barnet?

Det finns skydd för barnet när det är klara omsorgsbrister mm. Problemet är att vid prövningen i rätten när socialtjänsten framför barnets situation för rätten så intar föräldrarna oftast en motsatt uppfattning om barnets situation. Rätten ska då lyssna på båda sidorna och sedan fatta ett beslut som är, så nära man kan komma, det bästa för barnet.

Det är lätt att uppleva att föräldrarna har mer makt än vad barnet har när det gäller barnets hemsituation. Hos rätten har barnet även ett eget ombud som ska lyfta fram barnets bästa i ärendet. Personligen kan jag tycka att omedelbara omhändertaganden av socialtjänsten behöver göras oftare än det görs. I socialtjänstens arbete finns det många barn som inte har rimliga levnadsförhållanden hemma. Alla ärenden är olika.

För att skydda barnet behöver man lyssna på barnet direkt, redan vid första tillfället. Den som försöker berätta behöver vuxna som lyssnar. Om ingen vuxen reagerar/lyssnar så kan det hända att barnet inte berättar någon mer gång. En del barn är även så små att de inte kan förstå varför de inte får stanna hos den/dem barnet tycker om och känner sig trygg hos.

Föräldrars rätt till sitt barn måste ställas mot att barnet ska kunna ha en bra och trygg hemsituation. Det som är tråkigt är när föräldrar upplever att deras behov är viktigare än barnets livssituation. Hoppas att samtliga inblandade parter har lärt sig något om detta tragiska ärende. Det får inte hända igen.

200224 – 200301 Cykelterrorister

Har alltid tidigare tyckt att det är trevligt att folk cyklar men har nu sedan en tid tillbaka börjat fundera på vad som hänt med cyklisterna. Det finns fortfarande människor som cyklar ”normalt” och där det ser trevligt ut. Sedan kommer dessa cyklister som har ett humör som heter duga. Om man står bredvid cykelbanan på gräset som det ofta bruka vara där så är det inte ok enligt cyklisterna. Jag fick höra män som skrek att jag skulle ur vägen trots att jag inte var på cykelbanan. Snart kom nästa som skrek att det är cykelbana när jag fortfarande stod på samma gräsmatta.

Man får en känsla av att man är ute och går på Essingeleden och stoppar upp trafiken. Udda när man inte ens är på cykelbanan. De som skrek cyklade heller inte i ”normal” hastighet utan de hade väldigt bråttom dit de skulle på cykel. En tips är att åka kollektivt så behöver de inte duscha när de kommer fram till jobbet. Det kan spara tid. Om det är bråttom så kanske de skulle ha startat lite tidigare.

I morgonrusningen verkar cyklisterna ha sitt sämsta humör. Bredvid en cykelbana finns det så gott som alltid en gångbana för människor, barn och t.ex. hundar. Oavsett var någon rör sig så kan det alltid hända att någon snubblar, ett barn springer iväg osv. Då går det inte att cykla i 40-50 km/h. Jag föreslår att de som har behov av att cykla sjukt fort istället cyklar på någon cykelbana inomhus så att vi andra inte ska behöva bli otrevligt bemötta eller riskera att bli skadade.

200217 – 200223 Anmäla sina barn?

I det social arbetet har jag uppmärksammat att föräldrar många gånger inte vill att samhället ska lägga sig i/ha insyn i deras privata familjeliv. Detta leder till att man inte anmäler sina barn när de har gjort sig skyldig till någon brottslig handling, inte heller när barn är skyldiga till våld inom familjen, inte när barn missbrukar osv.

Föräldrarna skyddar sin barn och tycks ha någon övertygelse om att det ska gå bra, att det ska ordna sig. En dag uppstår det plötsligt ett akut behov av hjälp från samhällets sida. Föräldrarna vet inte vad de ska göra, att barnets problematik har blivit en fara för både familj, andra och barnet själv.  Ibland föreslår föräldrar att socialtjänsten ska gå in med ett omedelbart omhändertagande enligt LVU och placera barnet/ungdomen på institution.

Det som blir tokigt är att det behövs anmälningar eller annan info som visar att barnet/ungdomen har ett beteende farligt för sig själv och/eller för andra. Utan några anmälningar saknas oftast sådan information. Genom att föräldrar lägger ”locket på” barnets/ungdomens beteende hindrar det möjligheten till stöd enligt de lagar som finns.

Det är viktigt att föräldrar tar till sig att man inte alltid kan välja en annan verklighet till sina barn/ungdomar än den som vi faktiskt lever i. Om barn/ungdomar begår brottsliga handlingar behöver barnet/ungdomen hjälp. Felaktiga beteenden försvinner inte bara för att man inte vill se dem. Genom att uppmärksamma felaktiga beteenden så ökar möjligheten att stödja sitt barn/ungdom. Det finns hjälp/stöd att få.

 

200210 – 200216 Bilder

Jag gillar att fotografera och under åren i New York så tog jag mellan 4 000 och 5 000 bilder varje år. Just nu håller jag på och gör en fotobok för 2018, sista året i New York. Fantastiskt bra att man nu kan göra allt digitalt. Förr så klippte jag och klistrade i fotoalbum löpande över åren.

Numera gör jag ett album digitalt för varje år som sedan skrivs ut. Alla mina bilder återger på något sätt allt jag och familjen har haft för oss. Det blir som att skriva vår livshistoria under 2018. Jag arrangerar många bilder i albumet, kanske ca 800 stycken av dryga 4 000 bilder. Det gäller att välja ut de bra bilderna samt arrangera dem i olika storlekar och grupperingar. Alla bilder mixas även med text som berättar om det vi har gjort.

Eftersom jag har nu har gjort detta ganska många gånger så är jag medveten om att det tar tid. Det är minst en veckas arbete på heltid och då har jag redan koll på vilka bilder och händelser som jag vill ha med. Arbetet handlar om att sätt ihop bilderna och skriva texterna, skapa en röd tråd i berättelse om 2018.

Nu har jag kommit fram till början av juni 2018 och målet är att jag ska vara klar till nästa söndag. Eftersom jag jobbar mer än heltid på dagarna så kanske jag är lite för optimistisk. 🙂

200203 – 200209 Kongo

Trist att läsa om Kongo i DN idag. Bedrövligt att så många barn ska behöva dö och så många människor som svälter. Någonstans är det fel när världen ser problemen som landets regering inte vill se.

Det som förvånar är att människor som leder ett land kan välja att se någonting annat än det som är verkligheten i landet. Man blir förvånad över att människor kan välja sitt eget liv och framgång och neka andra till ett rimligt liv.  Påminner om hur Hitler valde att skada vissa människor som han själv inte ville respektera. Varför ser inte omvärlden på styret i Kongo med samma kritik som Hitler fick? Att döda med vapen/gas är inte på något sätt värre än att låta människor svälta ihjäl. Alla sätt att döda människor är lika förkastligt.

Jag har många gånger funderat på varför det finns människor som inte vill hjälpa till/ta ansvar.  Den som inte vill göra något utan bara ser på anses inte alltid vara medskyldig till eventuella brott osv. Bedömningarna kan var olika men något säger mig att det inte borde vara ok att stå och titta på när andra människor svälter ihjäl/skadas/omkommer. Gränsen är otydlig och ibland kan individen inte alltid ingripa av olika skäl.

I de flesta fall finns det dock alltid något som den ”passive” skulle kunna göra även om det är en liten insats så kan det vara det lilla som gör skillnaden. Den som erhåller makt behöver lyfta upp blicken från sin egen närsfär och se ut över det som makten styr över. Det behövs för att det ska kunna bli ett ledarskap för utveckling och framtid. Bry dig om andra! Det behövs!

20-01-27 – 20-02-02 Att vara den som ingen vill ha

Ibland händer det att man stöter på barn/ungdomar som har så stor problematik så att de allra flesta håller sig undan. Umgänget blir komplicerat och insatserna blir extra dyra.  Alla kliar sig i huvudet och hoppas på att någon annan ska ta tag i situationen.

Det är inte kul att vara det barn/ungdom som andra ser som ett ”problem” och dessutom ett ”stort problem”. När det handlar om svår problematik så kan det ibland finnas lösningar. Det är aldrig lätt utan är något som behöver tid för att blir framgångsrikt. När det handlar om riktigt svåra fall så är det inget som kommer att förändras när de växer upp och blir vuxna. Då handlar det om att hitta en vardag som fungerar för den aktuella individen.

Här kommer också frågan om barn/ungdom/vuxen. Så länge barnen är små finns det ofta insatser som fungerar. När ungdomen är i tonåren och hormoner far runt i kroppen så blir det något annat. Då blir det ett vakuum till dess ungdomen blir vuxen/fyller 18 år. I vårdsystemet ska både barn och ungdomar vistas/bo i grupp. När det inte är möjligt för barnet/ungdomen att bo i grupp så blir det dyrt. En önskan är att ungdomen med problem ska bo i en familj om den inte kan bo tillsammans med andra i ett gruppboende.

När någon inte kan bo i grupp så handlar det t.ex. om att ungdomen kan vara utåtagerande, ha flera olika diagnoser, saknar egna intressen, avvikande i sitt beteende på olika sätt osv. Att då bo hos en familj går inte riktigt ihop med att ungdomen inte kan bo ihop med andra i ett gruppboende. Om ungdomen förväntas bo hos någon ensamstående så behöver all tid den ensamstående har, dygnet runt, vara tillgänglig för ungdomen. Vem orkar med det? När barn/ungdomar har tung problematik behöver man vara flera som delar på den dagliga omsorgen.

De vårdalternativ som finns idag behöver förändras när det gäller de svåra barnen/ungdomarna. Ibland måste insatsen få vara dyr eftersom behovet hos barnet/ungdomen ser ut som det gör.

200120 – 200126 Sjukvården

Bra artikel av Hanne Kjöller i DN i veckan där hon jämför situationen nu med hur det var på 90-talet. Intressant det här med hur datorn räknar ut vilket ärende som är mest brådskande och att informationen som ligger till grund för att räkna hur brådskande ett ärende är bygger på vissa parametrar som sjukvårdspersonal förväntas lägga in i systemet.

Hanne Kjöller menar att det många gånger flera parametrar som beräkningen skulle behöva ta ställning till, att den individuella bedömningen av patienten ibland kan handla om att överleva eller dö.

Detta påminde mig om när min mamma för flera år sedan var i behov av ambulanstransport. Mamma hade blivit medvetslös och fallit rakt ner i golvet. Hemtjänst ringer på men hade inte tagit med sig någon nyckel och mamma öppnade inte. Istället för att hämta nyckeln ringer hemtjänst till mig och jag kastar mig iväg hem till mamma. Jag hittar mamma vid medvetande men kunde inte rör sig utan låg med ansiktet neråt mot golvet.

Jag ringer direkt ambulans och det tog tid. Om det hade varit möjligt hade jag tagit med mig mamma i bilen men hon kunde inte röra sig så det behövdes bårtransport. Det tog ett par timmar innan någon kom och ambulans personalen undrade varför ingen hade ringt tidigare eftersom hon nästa var döende.

Jag förklarade att jag hade uppgivit alla uppgifter när jag ringde till SOS men att de sagt att det kommer en ambulans i turordning och jag hade inget alternativ till transport när hon var så dålig. Det som hade hänt mamma vara att bukhinnan hade brustit och gjort henne medvetslös. När hon ramlade slogs båda axlarna ur led varav den enas muskler och nerver också slets sönder. Mamma blev sen opererad i båda axlarna samt i buken.

Den gången tror jag inte det var något program som räknade på några parametrar utan det var en person som svarade hos SOS och gjorde en riktigt dålig bedömning. Jag kan konstatera att det inte alltid ör en människas bedömning som behövs utan en klok människa som är lyhörd för andras ohälsa/sjukdom.

200113 – 200119 Försök till brott

Träffade i veckan en ungdom som inte visste vad ”försök till brott” innebar. Ungdomen tyckte att det var obegripligt, antingen var det ett brott eller så var det inte ett brott. Det blev en diskussion om när något man gör/agerar blir ett försök till brott.

Det var något nytt för ungdomen att även ett försök till brott kunde vara brottsligt. Samtalet skedde i samband med Stockholm stads satsning på att ha samtal med förstagångsförbrytare inom 48 timmar efter att socialtjänsten har mottagit polisanmälan.

Det är bra att samtala med ungdomar direkt när de har blivit misstänkta för brott. Socialtjänsten pratar även med föräldrarna vilket inte alltid uppskattas av ungdomarna. Ibland har inte föräldrarna en aning om vad barnet/ungdomen har haft för sig. Det innebär inte att det är föräldrar som inte bryr sig  men barnet/ungdomen berättar ingenting om vad de håller på med utan har en helt annan historia som de berättar hemma.

Barn och ungdomar har en fantastisk kreativitet i sina berättelser men också en kreativ tystnad som ofta leder till att ingen anar oro. Vi vuxna får blir mer uppmärksamma när det låter för bra samt när det verkar vara lite väl tyst. 🙂