Lollos blogg!

och det känns bra! 🙂 Hoppas verkligen att 2021 ska bli ett bättre år, ett år med fler perspektiv än Corona.

Man har 2020 fått lära sig att människor ibland blir livrädda för smitta och tycks glömma bort alla andra saker, andra sjukdomar osv. Vissa människor har tyckt sig veta hur andra ska uppföra sig och entusiastiskt anmält det felaktiga beteendet till myndigheter. En del har stängt in sig hemma, dragit ner på det sociala umgänget och inköpt hund. 🙂

Corona har plockat fram flera olika saker i människor som vi kanske inte kände till sedan tidigare. Kanske var det egoismen som gjorde entré. Det blev som att man ska skydda sig själv och andra får skydda sig själva.

När man jobbar inom socialtjänsten och utreder barn/ungdomar så måste man träffa dem samt deras föräldrar. Allt kan inte göras på distans. Visst, vi jobbar med många möten via datorn men för att följa barnets vardag behöver man som utredare kunna följa barnets dagliga verklighet. Detta för att barn inte ska falla mellan stolarna.

När det gäller barns/ungdomars trygghet är det inget som kan vänta. Oavsett smittor och risk så behöver man bry sig om hur barn/ungdomar har det. Min förhoppning är att vi 2021 vill skydda fler än oss själva. Barn är viktiga!

Fick i veckan höra från en mamma att hennes dotter tycker det är roligt att komma till mig på socialtjänsten. 🙂 Dottern har diagnosen Hyperaktiv beteendestörning och är fyra år gammal.

Jag blev glatt överraskad. Det är alltid kul när vi inom socialtjänsten kan få barnen att känna sig välkomna och att de trivs på möten hos oss.

Det som kom fram var dock att mamman önskade att dottern skulle vara lika glad när hon kom till sin förskola och att dottern skulle bli lika bra bemött av personalen på förskolan.

Av detta kan vi lära oss att det är viktigt att möta barn utifrån deras behov och förutsättningar. Självkritik borde finna hos alla vuxna när det gäller vuxnas beteende mot barn. Det vuxnas beteende betyder mer än vi tror för barnen.

Har tittat på filmen Breathe på Netflix som bygger på verkliga händelser. Stor lycka att det finns människor som har en stark övertygelse att ”det måste gå”. Filmen handlar om en man som drabbas av Polio när han när 28 år gammal och blir förlamad från halsen och neråt. Han är inte ensam utan det var många som drabbades hårt av polio vid samma tidpunkt.

Samtliga som fick svårt med andningen var i konstant behov av respirator och blev liggande på sjukhus utan att kunna komma ut beroende på att respiratorn inte var bärbar.

Filmen visar hur envishet och kreativitet möjliggör att respiratorn går att ta med sig, att man som lam kunde få möjlighet till ett aktivt liv trots sitt svåra funktionshinder. En fascinerande berättelse och inspirerande att se vad några få människors entusiasm och kunskap kan ge möjligheter till många, många fler människor i världen.

Ibland måste man våga tänka annorlunda även om det också finns risker med det man vill prova. Om vi inte vågar prova så missar vi även utvecklingen. Tack alla som vågar!

Barn berättar väldigt sällan hur det verkligen är t.ex. hemma. Ledtrådarna kommer lite här, lite där osv. Ibland kan man undra om det är fel på barnet. En fråga som kommer upp är om barnet behöver bli utrett om det kan ha någon neuropsykiatrisk diagnos.

När förtroende uppstår berättar barnet vidare med sina korta bitar med olika ledtrådar. Allt tar tid. Det är som att lägga ett pussel med många bitar.

Det som är sorgligt är att detta tar tid och medan tiden går består problematiken i barnets hem. Barnet är dock medveten om att när det berättar så kan det få komplikationer hemma från föräldrarnas sida. Barnet vet inte vad som ska hända. Vi vuxna vet inte heller vad som ska hända.

När barn inte mår bra så är det så gott som alltid något som är fel hemma med familjen. Man ska inte glömma bort hur svårt det är för barn att berätta. Vi vuxna behöver ge barnet tid och ha tålamod. Glöm inte bort att sträcka ut din hand till barn som söker stöd/hjälp.

Måste ge en blomma till alla som tar sociala initiativ även om det inte blir jättemånga som träffas på ett eller annat sätt. En del människor har en så stor rädsla för Corona så att de inte kan ta några initiativ alls.

Det är viktigt att inte glömma bort att socialt umgänge är viktigt för alla människor. Även om det inte blir exakt som man brukar göra så går det faktiskt att umgås i mindre grupper.

En del människor skriker åt andra som sitter på en restaurang och äter fastän de inte har en aning om dessa personer har haft Covid-19, tillhör samma familj, bor ihop och så vidare. Någonstans har socialt umgänge blivit något ”livsfarligt”.

Själv är jag tacksam för att jag har vänner som står mig nära och där vi litar på varandra dvs. har koll på om någon känner sig dålig, redan har haft Covid-19 samt umgås hela tiden med sunt förnuft. Då går det bra att vara social! 🙂

I dessa tider då det återigen ska ske begränsningar för människor att röra sig fritt i det svenska samhället, begränsningar att handla, fika, gå på restaurang, aktiviteter osv. på grund av pandemin så kan det vara positivt om det får med sig förminskad smittspridning. 

MEN vad blir kostnaden för den/de som bedriver egen verksamhet som bygger på att man får inkomster löpande för att verksamheten ska kunna överleva. Eller hur blir det för den som har ”symptom” och måste stanna hemma pga. arbetsgivarens regler vilket ibland har lett till att personen blivit utan ersättning då det inte visat sig vara Covid-19. 

I veckan träffade jag några som har drabbats av detta. Det är svårt att få en verksamhet att gå ihop ekonomiskt när efterfrågan försvinner. Efterfrågan handlar mycket om våra årliga traditioner som helgdagar, skolavslutningar, studenten., examen, födelsedagar osv. Om det inte blir några tillställningar så tycks vi inte heller vara så givmilda. 

Vad lär vi oss av detta? Om det samhälle vi har ska kunna finnas kvar så behöver vi fortsätta att handla, fika, äta ute med mera men med tvättade händer, hålla avstånd och använda sunt förnuft. Glöm inte heller att köpa t.ex. blommor även om det inte blir någon födelsedagsfest. Mottagaren kommer garanterat att bli glad. 🙂

I mitt dagliga arbete träffar jag barn och vuxna i familjer där det förekommer våld. Det första jag har uppmärksammat är alla vuxna förnekar våld, att de aldrig skulle bli/vara aktuellt i den aktuella familjen. Det andra är att definitionen av ”våld” skiljer sig åt till den allmänna uppfattningen inom vad som anses vara brott.

Förnekelsen kan var total, att det är något som aldrig har hänt. Ibland kan det komma fram att en förälder har slagit sin partner men då ”bara” med några örfilar eller slängt ner partnern på sängen när partnern har varit omöjlig. Det är som att det varit något nödvändigt, inget våld.

Föräldrarna får börja med att berätta vad de anser att våld är. En del jämför ”våld” med grov brottslighet, typ sånt som kriminella göra, krig osv. Definitionen av fysiskt och psykiskt våld gör ibland föräldrar tysta.

Det är ju numera även ett brott när barn upplever våld utan att det är specifikt våld mot barnet. Om man inte är en vuxen med känslor och förståelse så är det inte alltid lätt att förstå hur våld påverkar både barn och vuxna.

Rädsla, obehag, smärta, oro osv. påverkar hela familjens vardag. Ingen vet vad som är ”fel” eller vad det är som gör att den som slår i familjen blir arg. Det är som att leva mitt i ett spel om våld, utan kända regler och som du inte själv kan lämna.

Barn som berättar är fantastiskt duktiga! En pojke frågade mig varför föräldrar slår sina barn. Jag hade ingen förklaring utan berättade om att det inte är ok för föräldrar att slå sina barn, att de begår ett brott. Pojken frågade om det finns någon bok där man kan läsa om hur det har blivit för andra barn när de inte längre blir slagna. Jag försökte hitta en sådan bok men tyvärr hittade jag ingen.

Det man inte ska glömma bort är att barn blir vuxna men minnena från uppväxten lever kvar. En del vuxna har som svarta hål i sin uppväxt. En del minnen är för alltid förträngda.

Förr innebar en valdag även ett valresultat men det är nya tider nu. Den här veckan har nog hela världen gått och väntat på hur det skulle bli i det amerikanska valet.

Det är lite trist när demokratin hamnar på ca 50/50. Då fungerar den inte. Det har inte heller blivit lättare med Sveriges många partier där det inte heller framgår i valet vem som vinner eller vad valet kommer leda till med det parti man har röstat på.

Detta leder till att den som röstar inte vet vad den egentligen röstar på om inte tänkta politiska samarbeten är kända innan valet. Min förhoppning är att Sverige lär sig något av valet 2018 samt av det amerikanska valet 2020. Väljarna är inte längre några ”säkra” kort som politiker kan ta för givna.

Det som är tråkigt är att många väljare har sina egna intressen som styr deras val och politikerna tycker ofta att de har en viss målgrupp som de vänder sig till. Biden uttryckte sig efter valet på ett bra sätt att han blir en president för alla i Amerika även om inte alla har röstat på honom.

De som styr Sverige borde också säga och visa att de representerar alla i Sverige oavsett politisk inriktning. När man representerar alla måste man också kunna lyssna på alla. Politiker kan inte göra allt men de kan vara lyhörda.

För många år sedan blev jag väldigt uppröd över att det inte fanns något brott som heter omsorgsbrist i Sverige. Med andra ord är det inte brottsligt att inte ta hand om sitt barn. För att det ska bli brottsligt så ska det vara aktuellt med något av de brott mot barn som finns med i vår svenska lagbok.

I veckan blev frågan igen aktuell och jag kunde konstatera att inget hänt med lagstiftningen på många år. Det är fortfarande inte brottsligt med omsorgsbrist. Jag antar att tanken är att ingen ska kunna komma undan när det gäller brott mot barn, att vi har får med allt som kan göras mot barn.

Det som är lite annorlunda är att omsorgsbrist just handlar om vad en förälder INTE har gjort för att ta hand om sitt barn. Det som gör det krångligt är att det inte ses som ett brott enligt svensk lag men likväl är ett skäl för omhändertagande av barnet via socialtjänsten.

Det blir svårt för vissa föräldrar att förstå varför socialtjänsten tar hand om barnet när föräldrarna inte har gjort något brottsligt/”något fel”. Att INTE gör vissa saker är också en form av handling, ett beslut att inte bry sig, inte agera, inte se till barnets behov osv.

Jag måste säga att det är konstigt för mig att det inte är brottsligt med omsorgsbrist. I Föräldrabalken står att föräldrar ska ta hand om sina barn men det blir inte ett brott enligt Brottsbalken att inte ta hand om sina barn/omsorgsbrist.

Omsorgsbrist finns i Sverige och påverkar många barn och ungdomar varje dag. Man blir medveten om detta när man träffar barn och ungdomar och ser de luckor som finns i deras vardag vilket även leder till brister i barnet utveckling. Barn har rättigheter men det blir inte alltid så.

Vi har många lagar i Sverige som förbjuder brott mot barn. Likväl drabbats barn av olika typer av övergrepp i sitt vardagliga liv. För att en lag ska kunna påverka behöver även den som gör sig skyldig till brott även bli dömd.

Många gånger är det bevisningen som brister. Att vara barn innebär att man inte kan vara som ett vuxet vittne. Många barn vet inte alltid vad som är ett brott eller inte. En del vuxna kan tycka att det borde vara självklart men barn som blivit utsatta för brott i sin hemmiljö vet inte alltid om att det inte är likadant för andra barn i andra familjer.

Barn vet inte alltid om att familjer kan vara olika på flera sätt, stränghet, snålhet, våld och har principer, kan stå mot andra familjer som har kärlek, omtanke, struktur, uppmuntran osv. När barn växer upp kommer verkligheten i kapp och man blir medveten om skillnaderna.

Det för inte konstigt att barn/ungdomar ibland vill något annat än vad deras föräldrar vill. Inom socialtjänsten möter jag barn/ungdomar som bara vill göra ”vanlig” revolt mot föräldrarna men jag möter även barn/ungdomar som verkligen behöver stöd för att kunna ha rimlig frihet. Det är inte helt lätt att veta var gränsen går men den finns där och det gäller att inte missa de barn/ungdomar som kämpar för att få vara fria i sina tankar och sitt agerande. Ibland en väldigt komplicerad arbetsuppgift.