När man jobbar inom socialtjänsten med barn och ungdomar är vi med dem på olika förhör hos polisen. Under åren har man samlat på sig olika beskrivningar från barn/ungdomar om vad som har hänt.
Det är faktiskt en upplevelse att lyssna till barn/ungdomar när de berättar vad som har skett. Som socialsekreterare lyssnar vi noga till berättelsen och gör lite anteckningar. När man har suttit där ett tag och gjort anteckningar så börjar man undra vad det är man skriver. Det går ju inte ihop. 😉
Det är då man vet att berättelsen inte är helt sann utan det är något som saknas i berättelsen för att det ska gå ihop. Orsaken till det som utelämnas kan ha flera olika orsaker. Ibland rädsla, ibland för att skydda någon man tycker om, ibland för att man inte vet vad det kan få för konsekvenser osv.
Så fort polisen är inblandad så är det något som har gått fel. Ibland förstår inte barnet att det är just barnet som blivit utsatt för ett brott. Ibland skäms ett barn för vad det har varit med om.
”Sanningen” är ofta lite oklar. I utredningar hos polisen och socialtjänsten behöver vi komma så när sanningen som möjligt. Inte alltid så lätt. 🙃
Lollos blogg! 