Jag brukar säga att göra utredningar kring barn är som att lägga pussel. När man som utredare kliver in i ett ärende har man bara viss information som kommit in i den orosanmälan som någon har gjort.
Det kan jämställas med den hög som blir när man ska lägga en vanligt pussel och börjar med en hög med väldigt många pusselbitar. Sedan gäller det att sortera bitarna för att få struktur på pusselläggningen.
Det är samma sak när man börjar en utredning. Vi har inte en massa info från början men vi har många frågor som vi behöver hitta svar på. Ganska snart kan man hitta en ram för ett barns livspussel. Ramen blir gränsen för barnets vardag.
Innanför gränsen ska sedan barnets tillvaro läggas, bit för bit. Ibland saknar vi bitar, försöker hitta dem och behöver ibland låta hålen vara i pusslet. När vi låter hålen vara så är det detaljer som inte är helt nödvändiga utan vi har fått tillräckligt med info så att vi kan känna att barnet är säkert.
Andra gånger är hålen i livspusslet för stora och vi måste få tag i fler pusselbitar. Om vi inte hittar fler bitar så har vi ingen bild att titta på utan vi ser bara spridda pusselbitar utan sammanhang.
Ibland är det svårt att lägga vanliga pussel, att pusselbitarna blir svåra att se var de ska vara. Så är det även när det gäller pusslandet kring ett barn vardag. Ibland känns det som att ”bitarna” inte passar in i pusslet. Det blir som att det verkar vara flera pussel som vi försöker få ihop till barnets livspussel.
När ett barns pussel inte går ihop så är det vanliga att socialtjänsten inte får höra sanningen från alla. Det som är målet är att barnets egnet pussel ska vara så nära verkligheten som möjligt.
Jag gillar att lägga pussel och de får gärna vara komplicerade. 🙂
Lollos blogg! 