Barn berättar väldigt sällan hur det verkligen är t.ex. hemma. Ledtrådarna kommer lite här, lite där osv. Ibland kan man undra om det är fel på barnet. En fråga som kommer upp är om barnet behöver bli utrett om det kan ha någon neuropsykiatrisk diagnos.
När förtroende uppstår berättar barnet vidare med sina korta bitar med olika ledtrådar. Allt tar tid. Det är som att lägga ett pussel med många bitar.
Det som är sorgligt är att detta tar tid och medan tiden går består problematiken i barnets hem. Barnet är dock medveten om att när det berättar så kan det få komplikationer hemma från föräldrarnas sida. Barnet vet inte vad som ska hända. Vi vuxna vet inte heller vad som ska hända.
När barn inte mår bra så är det så gott som alltid något som är fel hemma med familjen. Man ska inte glömma bort hur svårt det är för barn att berätta. Vi vuxna behöver ge barnet tid och ha tålamod. Glöm inte bort att sträcka ut din hand till barn som söker stöd/hjälp.
Lollos blogg! 