Månad: december 2020

och det känns bra! 🙂 Hoppas verkligen att 2021 ska bli ett bättre år, ett år med fler perspektiv än Corona.

Man har 2020 fått lära sig att människor ibland blir livrädda för smitta och tycks glömma bort alla andra saker, andra sjukdomar osv. Vissa människor har tyckt sig veta hur andra ska uppföra sig och entusiastiskt anmält det felaktiga beteendet till myndigheter. En del har stängt in sig hemma, dragit ner på det sociala umgänget och inköpt hund. 🙂

Corona har plockat fram flera olika saker i människor som vi kanske inte kände till sedan tidigare. Kanske var det egoismen som gjorde entré. Det blev som att man ska skydda sig själv och andra får skydda sig själva.

När man jobbar inom socialtjänsten och utreder barn/ungdomar så måste man träffa dem samt deras föräldrar. Allt kan inte göras på distans. Visst, vi jobbar med många möten via datorn men för att följa barnets vardag behöver man som utredare kunna följa barnets dagliga verklighet. Detta för att barn inte ska falla mellan stolarna.

När det gäller barns/ungdomars trygghet är det inget som kan vänta. Oavsett smittor och risk så behöver man bry sig om hur barn/ungdomar har det. Min förhoppning är att vi 2021 vill skydda fler än oss själva. Barn är viktiga!

Fick i veckan höra från en mamma att hennes dotter tycker det är roligt att komma till mig på socialtjänsten. 🙂 Dottern har diagnosen Hyperaktiv beteendestörning och är fyra år gammal.

Jag blev glatt överraskad. Det är alltid kul när vi inom socialtjänsten kan få barnen att känna sig välkomna och att de trivs på möten hos oss.

Det som kom fram var dock att mamman önskade att dottern skulle vara lika glad när hon kom till sin förskola och att dottern skulle bli lika bra bemött av personalen på förskolan.

Av detta kan vi lära oss att det är viktigt att möta barn utifrån deras behov och förutsättningar. Självkritik borde finna hos alla vuxna när det gäller vuxnas beteende mot barn. Det vuxnas beteende betyder mer än vi tror för barnen.

Har tittat på filmen Breathe på Netflix som bygger på verkliga händelser. Stor lycka att det finns människor som har en stark övertygelse att ”det måste gå”. Filmen handlar om en man som drabbas av Polio när han när 28 år gammal och blir förlamad från halsen och neråt. Han är inte ensam utan det var många som drabbades hårt av polio vid samma tidpunkt.

Samtliga som fick svårt med andningen var i konstant behov av respirator och blev liggande på sjukhus utan att kunna komma ut beroende på att respiratorn inte var bärbar.

Filmen visar hur envishet och kreativitet möjliggör att respiratorn går att ta med sig, att man som lam kunde få möjlighet till ett aktivt liv trots sitt svåra funktionshinder. En fascinerande berättelse och inspirerande att se vad några få människors entusiasm och kunskap kan ge möjligheter till många, många fler människor i världen.

Ibland måste man våga tänka annorlunda även om det också finns risker med det man vill prova. Om vi inte vågar prova så missar vi även utvecklingen. Tack alla som vågar!

Barn berättar väldigt sällan hur det verkligen är t.ex. hemma. Ledtrådarna kommer lite här, lite där osv. Ibland kan man undra om det är fel på barnet. En fråga som kommer upp är om barnet behöver bli utrett om det kan ha någon neuropsykiatrisk diagnos.

När förtroende uppstår berättar barnet vidare med sina korta bitar med olika ledtrådar. Allt tar tid. Det är som att lägga ett pussel med många bitar.

Det som är sorgligt är att detta tar tid och medan tiden går består problematiken i barnets hem. Barnet är dock medveten om att när det berättar så kan det få komplikationer hemma från föräldrarnas sida. Barnet vet inte vad som ska hända. Vi vuxna vet inte heller vad som ska hända.

När barn inte mår bra så är det så gott som alltid något som är fel hemma med familjen. Man ska inte glömma bort hur svårt det är för barn att berätta. Vi vuxna behöver ge barnet tid och ha tålamod. Glöm inte bort att sträcka ut din hand till barn som söker stöd/hjälp.