I mitt dagliga arbete träffar jag barn och vuxna i familjer där det förekommer våld. Det första jag har uppmärksammat är alla vuxna förnekar våld, att de aldrig skulle bli/vara aktuellt i den aktuella familjen. Det andra är att definitionen av ”våld” skiljer sig åt till den allmänna uppfattningen inom vad som anses vara brott.
Förnekelsen kan var total, att det är något som aldrig har hänt. Ibland kan det komma fram att en förälder har slagit sin partner men då ”bara” med några örfilar eller slängt ner partnern på sängen när partnern har varit omöjlig. Det är som att det varit något nödvändigt, inget våld.
Föräldrarna får börja med att berätta vad de anser att våld är. En del jämför ”våld” med grov brottslighet, typ sånt som kriminella göra, krig osv. Definitionen av fysiskt och psykiskt våld gör ibland föräldrar tysta.
Det är ju numera även ett brott när barn upplever våld utan att det är specifikt våld mot barnet. Om man inte är en vuxen med känslor och förståelse så är det inte alltid lätt att förstå hur våld påverkar både barn och vuxna.
Rädsla, obehag, smärta, oro osv. påverkar hela familjens vardag. Ingen vet vad som är ”fel” eller vad det är som gör att den som slår i familjen blir arg. Det är som att leva mitt i ett spel om våld, utan kända regler och som du inte själv kan lämna.
Barn som berättar är fantastiskt duktiga! En pojke frågade mig varför föräldrar slår sina barn. Jag hade ingen förklaring utan berättade om att det inte är ok för föräldrar att slå sina barn, att de begår ett brott. Pojken frågade om det finns någon bok där man kan läsa om hur det har blivit för andra barn när de inte längre blir slagna. Jag försökte hitta en sådan bok men tyvärr hittade jag ingen.
Det man inte ska glömma bort är att barn blir vuxna men minnena från uppväxten lever kvar. En del vuxna har som svarta hål i sin uppväxt. En del minnen är för alltid förträngda.
Lollos blogg! 