Inom socialtjänsten har jag flera gånger stött på när en förälder är ensam förälder till sitt barn samt att föräldern är svårt sjuk. När man är svårt sjuk är det inte lätt att vara förälder och ta hand om sitt/sina barn. I Sverige finns det stöd till den sjuke men inte till föräldrarollen. Istället förväntas socialtjänsten bevilja en insats som ska täcka behovet. Det krångliga är att föräldrabehovet blir något väldigt omfattande eftersom barn behöver stöd dygnet runt om föräldern t.ex. inte kan ta sig ur sängen.
Jag kan förstå att föräldrar vill vara förälder in i det sista fastän man är allvarligt sjuk. Det fungerar lättare när det finns ytterligare en förälder. En vilja att vara förälder fastän man som vuxen är allvarligt sjuk drabbar barnen. Det är sorgligt när föräldern avlider och barnet inte har blivit förberett på att det nu är ensamt och behöver hjälp.
Frågan är vems behov som ska komma först och jag håller på barnet. Detta på grund av att barnet är i behov av vuxenstöd och det är inte bara att börja om sitt liv hos ett familjehem. Alla barn har inte släktingar som de känner och kan bo hos till dess de är myndiga. Föräldraskap handlar även om att förbereda barnet för saker som kommer att hända i barnets livssituation när det är känt av den vuxne. Vi har alla olika behov och barn utan egna rättsliga möjligheter måste få komma först.
Lollos blogg! 