Absolut skulle jag direkt säga. Jag upptäcker dock i arbetslivet när jag möter barn/ungdomar att det ganska ofta är så att barn/ungdomar inte ser någon mening/betydelse med att gå i skolan. Det är som att barnet/ungdomen inte ser något framtidsperspektiv där skola/utbildning har sin roll. Det är faktiskt riktigt sorgligt.
Det är viktigt att barn/ungdomar har framtidsperspektiv samt uppmuntras att ha framtidsperspektiv/drömmar. Skola/utbildning får betydelse när barnet/ungdomen kan se hur den möjliggör deras framtidsperspektiv/drömmar.
En del barn/ungdomar vill inte ens gå till skolan och i lagen står det att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen går i skolan. Tyvärr är det inte alltid möjligt för föräldrarna. Skolan ska naturligtvis se till att barn/ungdomar ska inspireras att gå till skolan men det går inte alltid särskilt bra. Till slut hamnar frågan hos socialtjänsten.
Det är ingen lätt uppgift för socialtjänsten att lösa frågor som övriga inblandade har gått bet på. Det jag har kunnat konstatera är att det inte finns någon lätt/självklar lösning. Varje barn/ungdom är ett specifikt ärende. Det tråkiga är att barnet/ungdomen många gånger kan känna sig lämnad utanför.
I dessa fall handlar det om att åter skapa samhörighet med barnet/ungdomen, hitta insatser som på olika sätt kan jag hjälpa till med detta vilket till slut kräver att samtliga inblandade tillsammans försöker skapa möjlighet för barnet/ungdomen att ta till sig skola/utbildning igen. Det går inte fort.
Lollos blogg! 