Tänker på treåriga flickan i Norrköping som dog efter att ha blivit återförenad med sina föräldrar som hon tidigare aldrig hade bott tillsammans med. Enligt lag har föräldrar till barn en stark rätt till sina biologiska barn. Barnen har också rätt till sina föräldrar men hur ser skyddet ut när föräldrar inte är det bästa för barnet?
Det finns skydd för barnet när det är klara omsorgsbrister mm. Problemet är att vid prövningen i rätten när socialtjänsten framför barnets situation för rätten så intar föräldrarna oftast en motsatt uppfattning om barnets situation. Rätten ska då lyssna på båda sidorna och sedan fatta ett beslut som är, så nära man kan komma, det bästa för barnet.
Det är lätt att uppleva att föräldrarna har mer makt än vad barnet har när det gäller barnets hemsituation. Hos rätten har barnet även ett eget ombud som ska lyfta fram barnets bästa i ärendet. Personligen kan jag tycka att omedelbara omhändertaganden av socialtjänsten behöver göras oftare än det görs. I socialtjänstens arbete finns det många barn som inte har rimliga levnadsförhållanden hemma. Alla ärenden är olika.
För att skydda barnet behöver man lyssna på barnet direkt, redan vid första tillfället. Den som försöker berätta behöver vuxna som lyssnar. Om ingen vuxen reagerar/lyssnar så kan det hända att barnet inte berättar någon mer gång. En del barn är även så små att de inte kan förstå varför de inte får stanna hos den/dem barnet tycker om och känner sig trygg hos.
Föräldrars rätt till sitt barn måste ställas mot att barnet ska kunna ha en bra och trygg hemsituation. Det som är tråkigt är när föräldrar upplever att deras behov är viktigare än barnets livssituation. Hoppas att samtliga inblandade parter har lärt sig något om detta tragiska ärende. Det får inte hända igen.
Lollos blogg! 