Månad: januari 2020

200120 – 200126 Sjukvården

Bra artikel av Hanne Kjöller i DN i veckan där hon jämför situationen nu med hur det var på 90-talet. Intressant det här med hur datorn räknar ut vilket ärende som är mest brådskande och att informationen som ligger till grund för att räkna hur brådskande ett ärende är bygger på vissa parametrar som sjukvårdspersonal förväntas lägga in i systemet.

Hanne Kjöller menar att det många gånger flera parametrar som beräkningen skulle behöva ta ställning till, att den individuella bedömningen av patienten ibland kan handla om att överleva eller dö.

Detta påminde mig om när min mamma för flera år sedan var i behov av ambulanstransport. Mamma hade blivit medvetslös och fallit rakt ner i golvet. Hemtjänst ringer på men hade inte tagit med sig någon nyckel och mamma öppnade inte. Istället för att hämta nyckeln ringer hemtjänst till mig och jag kastar mig iväg hem till mamma. Jag hittar mamma vid medvetande men kunde inte rör sig utan låg med ansiktet neråt mot golvet.

Jag ringer direkt ambulans och det tog tid. Om det hade varit möjligt hade jag tagit med mig mamma i bilen men hon kunde inte röra sig så det behövdes bårtransport. Det tog ett par timmar innan någon kom och ambulans personalen undrade varför ingen hade ringt tidigare eftersom hon nästa var döende.

Jag förklarade att jag hade uppgivit alla uppgifter när jag ringde till SOS men att de sagt att det kommer en ambulans i turordning och jag hade inget alternativ till transport när hon var så dålig. Det som hade hänt mamma vara att bukhinnan hade brustit och gjort henne medvetslös. När hon ramlade slogs båda axlarna ur led varav den enas muskler och nerver också slets sönder. Mamma blev sen opererad i båda axlarna samt i buken.

Den gången tror jag inte det var något program som räknade på några parametrar utan det var en person som svarade hos SOS och gjorde en riktigt dålig bedömning. Jag kan konstatera att det inte alltid ör en människas bedömning som behövs utan en klok människa som är lyhörd för andras ohälsa/sjukdom.

200113 – 200119 Försök till brott

Träffade i veckan en ungdom som inte visste vad ”försök till brott” innebar. Ungdomen tyckte att det var obegripligt, antingen var det ett brott eller så var det inte ett brott. Det blev en diskussion om när något man gör/agerar blir ett försök till brott.

Det var något nytt för ungdomen att även ett försök till brott kunde vara brottsligt. Samtalet skedde i samband med Stockholm stads satsning på att ha samtal med förstagångsförbrytare inom 48 timmar efter att socialtjänsten har mottagit polisanmälan.

Det är bra att samtala med ungdomar direkt när de har blivit misstänkta för brott. Socialtjänsten pratar även med föräldrarna vilket inte alltid uppskattas av ungdomarna. Ibland har inte föräldrarna en aning om vad barnet/ungdomen har haft för sig. Det innebär inte att det är föräldrar som inte bryr sig  men barnet/ungdomen berättar ingenting om vad de håller på med utan har en helt annan historia som de berättar hemma.

Barn och ungdomar har en fantastisk kreativitet i sina berättelser men också en kreativ tystnad som ofta leder till att ingen anar oro. Vi vuxna får blir mer uppmärksamma när det låter för bra samt när det verkar vara lite väl tyst. 🙂

200106 – 200112 Små barn

Har under veckan verkligen blivit väldigt medveten om svårigheten för små barn att vara borta från sina föräldrar men att det också är svårt att träffa sina föräldrar en timme för att sedan separeras igen.

Det handlar inte riktigt om att barn är placerade i familjehem utan om vårdnadshavarnas förmåga att skapa relation till sina barn. Vid placering i familjehem finns det redan alltid en brist i barnens omvårdnad. Socialtjänstens uppdrag är att försöka bygga upp en fungerande omvårdnad i ursprungshemmet så att barnen återigen kan flytta hem.

Ju äldre ett barn blir desto lättare är det att prata om saker och barnet ställer mer frågor. De små barnen är mer tysta. För de små barnen är närhet och trygghet väldigt viktigt. De små barnen söker samhörighet. De behöver veta var den trygga famnen finns någonstans. Den trygga famnen måste även vara pålitlig.

Vissa ärenden som berör små barn är mer tunga än andra. Det är komplicerat att jobba med flera olika perspektiv för att skapa en trygg tillvaro för ett mindre barn och samtidigt få med sig föräldrarna att vilja/förstå varför de behöver ändra sitt sätt att ta hand om sitt barn. Kritisera är aldrig en lösning utan det handlar om att bygga upp förtroende och skapa en relation som föräldrarna kan lita på.

Parallellt med detta ska det även byggas upp ett förtroende till barnet och familjehemmet så att barnet också är delaktigt och känner trygghet. Mitt i denna typ av arbeten så är det fantastiskt att se när barn ler och skrattar gott. Periodvis finns det inte glada stunder men när de kommer har vi kommit en bit på vägen mot bättre trygghet.

191230 – 200105 Framtidsperspektiv

Såg ett tips om att fundera över vad jag tänkt att det nya året ska innebära för mig själv, vad jag vill ska hända. Sedan skulle man även tänka i 3-årsperspektiv samt 10-årsperspektiv. Genom att skapa framtida perspektiv för sig själv så skulle man åstadkomma mycket mer än annars.

Jag blir lite fundersam om det är bra att göra upp framtidsperspektiv för olika tidsperioder. Kanske hade jag tyckt att det hade varit viktigt när jag var yngre. Sedan många år tillbaka lever jag mer i nuet, att fånga stunden och möjligheten att göra saker om/när den kommer.

Ju äldre man blir desto mer medveten blir man om att livet är ändligt för oss alla. Att skjuta upp det man vill göra till oviss framtid är inget för mig. Jag har min bucketlista som jag har skrivit om tidigare. 🙂 Jag har en hel del kvar att uppleva i världen. Mitt framtida perspektiv får bli att resa så mycket det bara går. All annan tid får gå till de som står mig nära och jobbet. Framtidsperspektiv som räcker för mig! 🙂