I jobbet inom socialtjänsten stöter man ibland på sexuella övergrepp mot barn. Tyvärr. Under åren har jag många gånger undrat hur det är för barn när övergreppen ofta görs av någon som är närstående till barnet. Det är svårt när en person man tycker om gör saker mot barnet som barnet allt som oftast vet inte borde hända.
Barnet hamnar i en situation då de vill att övergreppen ska sluta men vet också att det kan få konsekvenser för den som utfört de sexuella övergreppen. Barnets dröm är många gånger att övergreppen bara upphör och att inget annat förändras.
Ibland hoppas man även som socialsekreterare att allt ska bli bra för barnet utan konsekvenser men så blir det sällan. Problemet är att övergreppen oftast är förknippade med avvikande beteende hos förövaren. Polisanmälan är oftast aktuellt, barn kan bli omhändertagna, förövaren kan även vara utförd av ett syskon, skilsmässa kan bli aktuellt mellan föräldrar, barnet behöver stöd i processen att bearbeta vad det varit med om, barnet förhörs av polisen och barnet ska även kunna berätta om det som hänt för någon vuxen så att processen kan komma i gång.
Kort sagt är det väldigt viktigt att vi vuxna lyssnar på barn som vill berätta. Berättelsen kommer sällan snabbt och konkret. Barnet behöver känna sig tryggt med den som barnet bestämmer att berätta för om det som händer i deras livssituation. Barnet upplevs ofta bara vilja berätta så lite som möjligt, bara tillräckligt så att det kan sluta. Vi vuxna ska uppmuntra barnet att berätta så mycket det orkar. Inga barn ska behöva lida i det tysta. För att kunna få hjälp behövs barnets röst. När barnets röst inte behövs har det tyvärr redan gått för långt.
Lollos blogg! 