Läste en insändare i DN om att hårdare tag mot unga förvärrar våldsspiralen och att socialt arbete skulle vara en bättre och mer givande lösning. Jag hamnar mitt emellan. Det är bra med socialt arbete som jobbar förebyggande i tidiga år för barn/ungdomar. MEN när det ungdomens beteende väl har resulterat i ett grovt kriminellt beteende så känns det annorlunda.
Socialtjänsten har vissa insatser som kan vara väldigt bra när ungdomen själv vill göra en förändring av sitt beteende och hitta nya vägar att gå, hitta ett jobb, studera etc. Problemet är när ungdomar inte vill ha hjälp, att de inte vill förändra sitt beteende. Ungdomen samarbetar då inte med polisen och inte med socialtjänsten. Ungdomens samhörighet med det kriminella gänget står högre upp på solidaritetslistan än myndigheterna polis och socialtjänst.
Mycket kriminalitet handlar just om samhörighet samt att det ger ungdomen en möjlighet att tjäna pengar. Jag har träffat ungdomar som ser den kriminella banan som en möjlig karriär, att de finns de ungdomar som inte ens förstår att det är kriminell /brottslig verksamhet. Det vi så gott som alltid tar för självklart är inte självklart för alla av olika skäl.
Det finns ungdomar som blir dömda för brott, har möjlighet att överklaga men förstår inte hur de gör när de överklagar och sedan frågar mig/socialtjänsten om de verkligen måste göra det som de har blivit dömda att göra.
Jag skulle säga att hårdare tag behövs för att stoppa den kriminella utvecklingen. Frågan är hur hårda tag ska definieras. Ökade krav på ungdomarna leder till att det måste finnas jobbmöjligheter till alla unga som inte pluggar. Även om samhället vill att alla ska läsa på gymnasienivå behöver vi inse att det inte är möjligt för alla. Ungdomar behöver kunna hitta samhörighet i det svenska samhället på flera sätt än via kriminell verksamhet. Om ”hårdare tag” ger en möjlighet till det så är det ok.
Lollos blogg! 