I mitt arbete stöter jag på många barn och ungdomar med olika neuropsykiatriska diagnoser. Det jag har noterat är att skolorna många gånger tycker att dessa barn/ungdomar är ”problem” och borde gå i skolan någon annanstans än i ”vanliga” skolan. När det gäller LSS så finns den ”självklara” hjälpen till barn/ungdomar med autism. De andra diagnoserna blir direkt inte självklara när det gäller att erhålla stöd. Lagstiftningen är utformad på det sättet. Man kan verkligen fråga varför eftersom det finns stora behov för barn/ungdomar även med andra diagnoser.
Ytterligare problem är att en del barn/ungdomar har stora behov av stöd och kan inte klara av att ta eget ansvar i det dagliga livet. Det blir väldigt synligt med dessa ungdomar när de lämnar grundskolan, saknar betyg och har bristande kunskaper i det mesta. Var ska ungdomarna ta vägen?
Det är en utmaning att dammsuga marknaden får möjligheter till funktionshindrade barn/ungdomar. Ibland behövs andra alternativ än skola för barn/ungdomar. Ibland går inte vanlig skola och barn/ungdom ihop. Att hitta alternativ är inte lätt. Det finns en hel del insatser men det krävs samtycke från ungdomen/föräldern samt vilja från den aktuelle ungdomen. Det är ett omfattande arbete att få föräldrar och barn/ungdom att förstå barnets funktionshinder. När barnet/ungdomen inte går i grundskolan rubbas de dagliga rutinerna för barnet/ungdomen. Först då blir det oftast uppenbart barnet/ungdomen att de inte är som alla andra. Omgivningen har oftast förstått det länge men inte tagit tag i situationen.
Att hjälpa barn/ungdomar är att ingripa tidigt så att barnet/ungdomen är redo att växa upp och sedan blir vuxen. Stort ansvar vilar på oss alla när vi har blivit vuxna. För funktionshindrade är det svårt.
Lollos blogg! 