Under veckan har två personer lämnat livet och gått vidare till något annat. En var en kvinna på min mammas äldreomsorg som man kunde uppleva som både pigg och viljestark. Henne lärde jag känna när hon redan drabbats av demens. Den kvinna var väldigt mycket piggare än min mamma som blir allt mer orörlig. Konstigt nog så blev kvinnan snabbt dålig och somnade in. Jag kommer definitivt minnas den virriga damen som lockat fram många glada skratt.
Samma vecka gick även min farbror bort. Någon som varit med i hela mitt liv sedan jag föddes. Där fanns band sedan över 50 år. Trots att min farbror allt mer slukats av demensen så lyste hans ögon upp när han såg mig. Positiv samhörighet. Saknaden blir större och tur nog så finns de positiva minnena alltid kvar. Även udda minnen som grundar sig på min farbrors personlighet och olikheten med min pappa.
Två personer har somnat in och de har lämnat olika intryck under mitt liv. Både det långa och det korta kan ge minnen. Skratt lämnar positiva minnen och det är härligt att tänka på en person och börja skratta även när den inte längre finns kvar. Kvalité i mänskliga relationer! 🙂
Lollos blogg! 